Unga röster om Måndagar

Han blev tvungnen att tänka på hur hans pappa hade levt. Boken är skriven ur barnets perspektiv när han skriver om sin uppväxt. Det blev en väldigt känslosam resa och precis som Göran Rosenberg säger kan man inte skriva när man gråter, men han pausade och lät sig själv gråta. Resultatet blev boken som är träffsäkert skriven - vi hör när han läser att det verkligen är fint språk - och som ett slag i magen för läsaren.
 
Göran har inte bara fått leta inom sig själv, han har också gjort mycket research till sin bok, han sökte i folkbokföringar, besökte platser som fadern kom till vid olika skeden på sin resa, han har också intervjuat personer som har anknytning till faderns resa. Boken har funnits inom Göran länge.
 
Efter några hårda år i ghettot Lodz (Polen) och som slav för tyskarna tog hans far sig till Sverige med hjälp av Röda korset, då vägde han 36kg. Sverige fick på uppdrag av FN ta emot 30000 överlevande efter förintelsen. De var inga vanliga flyktingar, de hade inte flytt de hade blivit förflyttade och många hade ingenstans att återvända till, men de var inte invandrare, för de hade inte kommit hit frivilligt. De kallades skeppsbrutna.

Även om kriget var över fick inte judarna det lätt i Sverige. Även om Sverige hållit sig ur kriget så fanns det förakt mod judar här. Medan judarna i Europa blev gasade ihjäl med avgaserna från lastbilar tillverkade de just dessa lastbilar till nazisterna i fabriken i Södertälje. När Göran växte upp vid samma fabrik fick var ordet kuljude självklart som skällsord när någon inte ville spela bort sina kulor på rasten.
 
Göran berättade att han inte ville skriva en till Auschwitz-bok, inte en till andra världskriget- bok. Därför var han länge motvillig att använda ordet Auschwitz i titeln. Han ville skriva om sin pappa, han ville berätta sin historia, för sin egen skull. Men också för att det fortfarande är ett viktigt ämne, för att det aldrig får glömmas bort. Kanske tänker man att boken och föreläsningen bara är för de som själva var med, pensionärer och de som också har föräldrar som hamnade i koncentrationslägret, något som vi själva var rädda för när vi stod i kön in till föreläsningen, där medelåldern var hög. Men när vi lämnade rummet hade vi ändrat åsikt, och gick därifrån med tanken att det var en bok vi måste läsa.