Naturvärden i täkter

Sand- och grustäkter har blivit en viktig tillflyktsort för de arter som är knutna till öppna sandområden. Täktarealerna är visserligen inte stora, men inte heller det ursprungliga naturlandskapet kunde bjuda på några större ytor med torr sand utan vegetation.
Täkterna kan också fungera som spridningscentra för en del arter. En del täkter är skyddsvärda och kan behöva en viss skötsel för att fördröja igenväxning.

Hotade arter i täkter Täkterna gynnar många insekter som är beroende av öppna, solvärmda sandytor, t ex fjärilar, gaddsteklar och skalbaggar. Förvånansvärt många rödlistade insekter är rapporterade från täkter. I Sverige har 100 rödlistade skalbaggar och 30 rödlistade fjärilar påträffats, några uteslutande i gamla grustag.

Man träffar ofta på sandödla i täkter och en rad sällsynta och hotade grodarter kan finnas i vattensamlingar där täkter bedrivits ner under grundvattennivån. Berguv kan häcka på branterna i bergtäkter. I grustäkter förekommer ofta backsvalor. Fågeln biätare häckar sällsynt i grustag. Vid vattensamlingar i täkterna kan ytterligare fågelarter häcka och rasta.

Hot mot täktmiljön För 35 rödlistade skalbaggsarter utgör nedläggning eller efterbehandling av sand- och grustäkter ett dominerande hot, eller rent av det enda. För dessa arter är det också till nackdel att sand- och grustäkt numera i allt högre grad ersätts av produktion av krossgrus vid bergtäkt.

Numera uppstår inga nya grusgropar som grävts ned till grundvattennivån och sedan lämnats. Enligt de nya reglerna gräver man inte ner till grundvattnet och jämnar efter täkten ut gropens kanter så att man får en mjuk linje i landskapet.

De senaste åren har det blivit allt vanligare att delar av nedlagda täkter inte åtgärdas utan lämnas obehandlade. I regel kräver länsstyrelsen efterbehandling av täkter när verksamheten helt eller delvis upphör. Vanligen täcks de nakna sand- och grusytorna med jord i syfte att reparera skadorna i landskapsbilden och möjliggöra skogsbruk eller annan markanvändning. Detta kan tyckas vara ett skonsamt sätt att handla men åtgärderna missgynnar den biologiska mångfalden.

Åtgärder för bevarandet av värdefulla täkter I efterbehandlingsplaner för täkter finns det anledning att föreslå att delar av täkten lämnas som de är. Självfallet ska de obehandlade ytorna behållas där det passar väl in i landskapet, och där det finns goda förutsättningar att intressanta arter vandrar in.

För att fördröja igenväxningen av gamla täkter kan man ta bort trädplantor som överlevt det första åren. Det kräver nästan inget arbete och kan göras t ex vartannat år. En del försiktiga ingrepp kan göras för att öppna nya ytor för arter som håller på att försvinna, t ex att i liten omfattning skala av markens översta skikt. På enstaka ställen i landskapet bör grus-gropar av den gamla sorten grävas och få vara kvar orörda. Arter som kan vara svårupptäckta och som finns i mycket små förekomster kan plötsligt finnas i mängd.

Täktverksamheter alstrar inte bara buller och damm och skapar hål i landskapet. Miljön i täkterna skapar också livsrum för många växter och djur som tidigare levde i rasbranter, raviner, nipor och brandfält på torr och sandig mark med obeväxta sandytor. Tillgången på sådana ytor har minskat kraftigt till följd av människans strävan att hejda erosionsprocesser och skogsbränder. Idag har arterna flyttat in i våra täkter istället.

Referenser:
Andersson, K. 1995. Grusgropar som livsmiljöer. Svensk Bot. Tidsk. 89: 229-255. Lund Florgård, C., Mörtberg, U. och Wallsten, M. 1994. Växter och djur i stadsnatur. Skydd, skötsel och utveckling av tätortsbiotoper. Byggforskningsrådet Naturvårdsverket. 1980. Ny grönska efter grustäkt. SNV pm 1325 Naturvårdsverket. Naturvårdsverket. 1994. Sand- och grustäkt kan rädda sällsynta arter. Monitor 14. Biologisk mångfald i Sverige. En landstudie. Naturvårdsverket Svedlund, L. 2000. Biotoper präglade av människan. Biodiverse nr 1, 2000, årgång 5, Centrum för biologisk mångfald