Logotyp för Borås Stad
Logotyp för Borås Stad
Logotyp för Borås Stad

Berättelser som berör

Här kan du ta del av ett antal berättelser, upplevda av personer som bor och verkar i Borås.

Berättelserna hoppas ge kraft åt det fortsatta arbetet för allas lika värde. Vi är en bra bit på väg, men vi har fortfarande en väg kvar att vandra. För ett öppet Borås för alla.

Tryck på rubriken för att fälla ut hela berättelsen.

När jag och min sambo fick vårt första barn var det inte planerat men väldigt efterlängtat. Jag har alltid längtat efter att få bli pappa och från strecket på gravtestet till förlossningen ville jag vara så delaktig jag bara kunde. Min sambo hade aldrig haft samma barnlängtan som mig men när hon blev gravid kom moderskänslorna väldigt snabbt och vi pratade väldigt mycket om vad vi var på väg att äntra.

Månaderna gick i snabb fart och rätt som det var så var vi inne i nionde månaden. 4 veckor för tidigt kom vår lilla son och det var den mäktigaste känslan jag någonsin upplevt.

Min sambo hade redan innan gjort klart att hon inte ville amma och hon ville också börja jobba ganska snart, någon dag i veckan efter 4 månader. Jag känner henne och visste att hon var seriös men när jag berättade för min arbetsgivare att jag redan efter 4 månader skulle vara föräldraledig skrattade hon bara åt mig och sa ”- Ja, ja vi får väl se.” Min sambo mötte redan på BB dömande blickar för att hon inte ville amma och fick höra från andra vad hon gick miste om.

De första fyra månaderna gick i rasande fart. Min sambo är mer i behov av att vara själv än jag så jag tog gärna med lillen när jag skulle iväg. Jag var ju så stolt och ville visa upp honom för alla. Fördelen med att hon inte ammande var att vi kunde dela lika på nätter och matningar. Fördel för mig som fick vara så involverad i min son från start.

Efter ett tag förstod jag att inte alla såg det så och jag fick mer och mer frågor om varför jag ofta tog med mig sonen eller varför min sambo inte tog sitt ansvar. BVC sa till och med till min sambo att hon måste börja mata honom mer för att han behövde henne mer än mig. Fast han gick på flaskan.

När fyra månader hade gått gjorde min sambo som hon sa och började jobba. Jag gick stolt på föräldraledighet och såg så mycket fram emot att få spendera dagarna med min son. Jag visste ju innan att det inte hörde till vanligheterna men jag var inte beredd på alla kommentarer jag skulle få och inte heller hur min sambo skulle bli kritiserad.

På första mötet med föräldragruppen var det jag och mammor. Sköterskan sa flera gånger att ”i den här mammagruppen” utan att ens fundera på att det inte alltid är mammor som är föräldralediga. Jag fick beröm för att jag var ”barnvakt” så ofta till vårt barn och fick hålla tillbaka för att inte bli arg. En kollega (som aldrig varit föräldraledig till någon av sina barn) sa när jag kom in och hälsade på på jobbet att han var imponerade att jag orkade med föräldraledighet men undrade vad jag egentligen gjorde under dagarna.

Min sambo däremot fick frågor om ifall karriären var viktigare än sonen? Om det inte kändes jobbigt att lämna hemmet varje morgon och om hon lämnade mig listor med vad som skulle göras. Enlig henne tisslades det också på hennes jobb bakom hennes rygg, att hon skulle vara glad att det var just jag som vad medförälder fick inte många andra hade ställt upp på det.

Nu är vår son 4 år och ett syskon är på väg. Jag hoppas att vi även denna gång kan hitta rutiner som passar vår familj och att vi alla hittar roller för att vara delaktiga.

Att vara pappa och ta ansvar runt 2020 ska inte vara något konstigt eller normbrytande, men det är det tydligen. Det fick jag upp ögonen för när jag själv föst blev pappa, att det fortfarande finns stora skillnader i hur vi ser på föräldraskap och vem som bär ansvaret.

Jag kan dela med mig av när för ett tag sedan satt på bussen i stan. Det gick på en man ganska ung man runt 18 år på bussen. Bussarna är ju avstängda för påstigning där fram nu för pandemin så han gick på i mitten. Vi var ett par på bussen och han satte sig ganska nära en äldre man. Trots att det var mer än två meter mellan dem så blev den äldre väldigt irriterad och sa att den yngre inte höll sig till 2-metersregeln. Den yngre hade mörk hy, något som den äldre mannen var väldigt snabb med att påverka. Enligt honom så var det på grund av den yngre mannens hudfärg som han inte ”fattade informationen som gått ut om corona på svenska.” Vi andra på bussen låtsades först som inget och kollade bort.

Den yngre mannen flyttade sig till ett nytt säte utan att säga något men den äldre mannen gav sig inte. Han gick på den yngre mannen med mer och mer rasistisk smörja. Han hävde ur sig att det var för vi lagt så mycket pengar på invandring som vi inte hade råd med behandling av covid, att det var personer med utländsk bakgrund som ”släpat hit corona och andra sjukdomar som den civiliserade världen inte haft på länge”. Det blev mer och mer inriktat på den yngre mannen som fick höra att ”vad gör du ens här? Ingen vill ha dig här”. Den yngre mannen satt bara och kollade ut genom rutan.

Till sist fick jag nog och ställde mig upp till den äldre mannen och sa att nu får det räcka, den rasistiska skiten han hävder ut sig är inte ok. Mannen blir då högljudd mot mig och säger att jag inte ska lägga mig i men jag ger mig inte utan säger att hans beteende är pinsamt och han borde be den andra mannen om ursäkt. Den äldre mannen säger att jag är väl är en ”sån där invandrarpositiv som inte förstår hur dom förstör landet”. Då reagerar också busschauffören som bromsar och faktiskt säger åt mannen att gå av om han inte han bete sig.

Mannen sätter sig då ner tyst men går av vid hållplatsen efter. Jag och den yngre mannen går av på samma plats och han kommer då fram och säger tack för att jag reagerat. Jag skämdes nästan då dels anser att jag reagerade för sent och för tamt. Den yngre mannen säger istället att han är ganska van att få höra rasistiska glåpord och att ha inte tar åt sig längre men att det gjorde hans dag att någon vågade visa lite civilkurage.

Jag tänker på det här ganska ofta och skäms för att jag inte gjorde mer. Samtidigt gjorde jag något, vilket var mer än alla de andra på bussen som satt fastklistrade med sina telefoner.

Det jag vill säga med min berättelse är att rasism aldrig är okej och att vi alla bär ett ansvar att reagera emot det. Det kan faktiskt göra någons dag.

Vi kände varandra, eller ja vi känner väl varandra. Vi har gått i samma skola länge och våra kompisar känner varandra. Från ingenstans fick jag en vänförfrågan på snap och vi började snacka. Efter ett tag började vi hänga i skolan och jag var så glad över att han ville vara med mig.

En kväll skulle vi och några kompisar ses på stan. Vi träffades vid en stentrappa och började dricka. Jag minns att det var varmt ute och att jag var glad för ”livet” just då. Allt kändes så himla bra.

När drickat började ta slut frågade han mig om jag ville följa med honom att hämta mer. Jag borde kanske fattat och jag kände ju själv att det var något mellan oss men trodde att vi där och då faktiskt bara skulle gå och hämta mer dricka. Vi kom hem till honom och att jag minns att jag gillade deras kök, det var ett sånt kök man ville sitta och hänga med sin familj i.

Han sa att han ville visa sitt rum, och även där borde jag fattat. Självklart var det inte hans rum han ville visa. När vi kom upp så ”tryckte” han direkt ner mig i sängen och började kyssa mig. Jag kysste tillbaka honom men när han började knäppa upp min kjol kände jag att det gick för snabbt.

Jag vet inte om jag direkt sa ifrån men jag visade inte att jag gillade det heller, sa att vi nog borde gå tillbaka. Han la min hand på honom och knäppte upp sina byxor och jag skämdes för jag fått honom att tro att jag ville, nu kunde jag ju inte sluta. Han bad om att vi skulle ha sex och till sist ställde jag upp. Jag låg på mage och blundande mig igenom det och bara längtade efter att få komma ut till mina kompisar igen.

När han var färdig la han sig jämte mig och började pilla på sin telefon. Jag började klä på mig och frågade om han skulle med tillbaka. Han tittade knappt upp från telefonen utan skrattade bara till.

När jag kom tillbaka frågade en av hans kompisar som var kvar med ett stort flin om jag tyckte det varit skönt. Jag tittade ner och svarade inte. Efter ett tag sa kompisen att ”du har snygg röv i alla fall”. Då förstod jag, han hade filmat eller tagit kort och skickat vidare. Jag skämdes så mycket. Funderade inte på vad han gjort utan bara på hur många som sett och också hur många som fått det.

Dagen efter skrev jag och frågade vad fan han gjort och sa att om han skickat massor så var det brottsligt. Han svarade mest att det inte gick att se att det var jag och att jag var dålig i sängen så att han legat med mig inte var nåt han skulle prata om. Jag skulle vara stolt som fått vara med honom.

Dagarna efter var så mörka och tomma. Jag minns fortfarande allt, ältar. Jag vet fortfarande inte hur många som sett bilder eller vad det var på dem och jag vet inte veta heller. Än så länge är jag bara glad att ingen konfronterat mig med dem, att det inte blivit en stor sak.

När jag berättade för mina bästa kompisar så vet jag ju att dom har rätt, att det var hans fel. Men jag känner samtidigt att det var mitt fel och också att jag kanske överdriver. Jag vet inte ens om det han gjort faktiskt är brottsligt eller i så fall vad för brott.

Jag är egentligen en stark person. Står upp för jämställdhet och tycker metoo var så bra. Nu är jag själv ett Metoo-offer och jag skäms. Ännu värre är att jag äcklas av mig själv. Jag har inte anmält för jag tror inte det tjänar något till. Vi hejar fortfarande på varandra när vi ses, kanske vet han inte att han gjorde fel? Eller var det ens fel?

Jag har inte berättat för någon annan än mina närmsta kompisar och dom vet heller inte hur mycket jag tänker på det. Jag tror det bästa hade varit att få hjälp men jag vet inte var jag ska söka mig och är också rädd för att det ska komma fram till andra då. Skulle det komma fram skulle jag bli kallad hora, trots att det var han som tog bilderna. Men jag kan berätta det här, anonymt.

Jag tror inte min berättelse är den värsta men den är nog inte heller unik. Det visar också på att vi har så mycket kvar att göra, att killar tar sig såna friheter utan att ens skämmas. Det här är mitt sätt att stå upp för mig själv, visa att känslorna du känner inte är konstiga även om du är ett offer.

Tyck inte synd om mig utan gör istället något för att killar ska lära sig rätt och fel om tjejers kroppar. Jag är bara en av alla dem som nu kan skriva #metoo. En 17-årig tjej från Borås.

Senast ändrad:

Ändrad av:

Dela sidan: Berättelser som berör

Facebooksymbol Twittersymbol LinkedInsymbol E-postsymbol