80-årsfilmen: De överlevandes barn berättar

Denna text på jiddisch:

אַ פֿילם לכּבֿוד דעם 80טן יובֿל
קינדער פֿון דער שארית־הפּליטה דערציילן

– Våra föräldrar var tvungna att återskapa sig själva, säger Susanne Sznajderman-Rytz, initiativtagare till filmen. Vi har velat berätta vad det betydde för nästa generation. Vi växte upp med en intensiv barn- och ungdomsverksamhet i Judiska Föreningen i Borås. Jag tror att den saknar motstycke i en så förhållandevis liten förening.

Judiska Föreningen grundades av Förintelseöverlevande som kom till Borås efter andra världskrigets slut 1945. Dessa 80 år av judiskt liv har under året uppmärksammats både med evenemang i Kulturhuset, och alltså med filminspelning. Nästa år ska det bli premiär för filmen.

Gjorde allt för barnen

– Våra föräldrar gjorde precis allt de kunde för att ge oss barn framtidstro, det var det viktigaste. De levde med sina minnen, men försökte att inte fortsätta i offerroller, säger Susanne Sznajderman-Rytz.

– De insåg att de ville fortsätta leva med sin kultur och sina judiska traditioner, med sitt språk jiddisch. De insåg också att de behövde göra det tillsammans, och de satsade enormt mycket på att föra traditioner och kultur vidare till oss barn.

Hon målar upp en bild av Borås då, under andra halvan av 40-talet och in på 50-talet: Svenska staten såg till att överlevande fick komma till Sverige, anvisade många av dem till Borås för att här behövdes arbetskraft i textilindustrin. Hon berättar om en välkomnande stad, att boråsarna kan vara stolta över det mottagandet.

Många kom att bo i då nybyggda stadsdelar: Sjöbo, Trandared, Hedvigsborg, Dammsvedjan. Judiska Föreningen var en helt avgörande mötesplats – både för vuxna och för alla barn.

– Det kan ha varit 200 barn, och förväntningarna inför att få träffas började redan när man stod på busshållplatsen. Man skulle få möta andra barn från alla håll i stan, och det var få av oss som hade stora familjer, som hade någon mormor, morfar, farmor eller farfar i livet.

Banden inom en grupp blir väldigt starka när man har tvingats fly. Susanne Sznajderman-Rytz föräldrar träffades när de återvände till platsen där de hade bott före nazisternas arbetsläger och dödsläger. Båda var uppvuxna i Łódź i Polen.

– Strömmar av människor vände på samma sätt tillbaka till sina platser för att försöka hitta familj eller vänner som fortfarande var i livet.

Men Polen var inte tryggt för judar. Hennes föräldrar ingick i en liten grupp som flydde efter att minst 42 judar hade dödats i ett våldsamt antisemitiskt upplopp i staden Kielce. Till fots, liftande, ibland med tåg tog de sig västerut.

Nytt liv i Borås

– Då hade pappa och mamma redan börjat sällskapa och i ett flyktingläger gifte de sig, och där fick min pappa också reda på att han hade tre överlevande systrar i Sverige. De sökte inresetillstånd och 1947 kunde de börja bygga upp ett nytt liv i Borås.

Som barn, berättar hon, visste hon att hennes föräldrar, och de judiska vännernas föräldrar hade varit med om sådant som andra vänners och klasskamraters föräldrar inte hade varit med om.

– Hemma fanns det hela tiden en anknytning till historien. Vi barn var inte mottagare av berättelserna, men så satt man kanske och ritade och hörde de vuxna tala.

Filmprojektet har öppnat möjligheter att samtala med andra barn till överlevande.

– Då går vi in i våra föräldrars historia, vad gjorde att dina föräldrar kom till Borås? Det blir en tröst för oss att kunna bekräfta varandras minnen, och så väver vi ihop vår historia.

”Kommer från Auschwitz-Birkenau – Varit där tre år – Lever trots allt. Din man, Fredy Bauer, Trelleborg, Schweden”

Så slutar en bok som ännu går att låna på Stadsbiblioteket i Borås. Boken trycktes och gavs ut redan i september 1945, samma år som Nazi-Tyskland kapitulerade och de överlevande i koncentrationsläger och utrotningsläger befriades.

Fredy Bauer var då 33 år gammal, en judisk musiker, ursprungligen från Wien i Österrike. Efter ankomsten till Sverige bodde han en period i Borås, och här trycktes också hans ”Jag sjöng mig genom helvetet”. Den räknas som en av de första böckerna om Förintelsen, som skrevs av en som själv överlevde.

Inledningen är ursinnig.

”I deras namn, dessa miljoner döda bröders och systrars, som Ni och Edra underlydande så fegt har mördat, höjer jag
anklagelsen som en av de få överlevande.

Det var Ni, mina herrar, som berövade miljoner män, kvinnor och barn deras ägodelar för att sedan utan förhör, utan någon anklagelse, sända dem att dö i Edra gaskamrar och krematorier.

Fredy Bauer stannade i Sverige ytterligare en tid, och flyttade sedan till USA. Delar av orden på bokomslaget är bortskurna, men det är precis så det exemplar ser ut som finns på Stadsbiblioteket.