Från Finland till fabriken i Borås

Vi stämmer träff utanför Textilmuseet inne på Textile Fashion Center. Passar bra, för vi ska tala om hur det var att åka till Borås som ung på 60-talet. Och om att bli kvar. För dem alla tre började det med Algots, företaget som riktigt sög åt sig människor både från Finland och från många andra håll i Europa. De kom för att sy kläder vid löpande band.

EIJA HURNASTI

– Jag kom i slutet av maj 1965. I Finland var jag butiksbiträde, men så kom alla som redan jobbade i Sverige till Finland på semester. De kom till affären där jag jobbade och sa ”vad gör du här, du har så liten lön, du kan tjäna mycket mer på andra sidan gränsen”.

– Och jag började fundera – jag kunde inte flytta hemifrån med den lönen jag hade. Så jag gick till arbetsförmedlingen och efter tre månader hörde de av sig och berättade att det finns jobb i Trollhättan och det finns i Borås. Till svenska gränsen fick jag själv betala biljetten, men resten av resan skulle vi få betald. Jag hade övertalat en tjej som också var affärsbiträde att följa med, och i Övertorneå, efter att vi hade passerat svenska gränsen träffade vi två till, så vi
var fyra tjejer som reste tillsammans.

– När vi kom till Borås blev vi mötta på stationen av en vaktmästare, som körde oss till Algots där vi fick lite information via tolk, sedan körde han oss till Hedvigsborg där vi skulle bo. Jag kom på fredagen och började jobba på måndagen.

Har du tänkt på hur det kunde ha blivit om du hade stannat i Finland?

– Kanske hade jag gift mig med en man som hade tagit över gården från sin mamma och pappa, för så gick det ofta till där jag kom ifrån. Mamma och pappa var jordbrukare och jag såg hur mycket de fick slita, och tänkte att ”aldrig skulle jag stanna och gifta mig” – nej, det här blev bättre. Två av mina systrar bor också här, och en son och barnbarn.

EIJA IMMONEN

– Jag kom till Borås 10 januari 1966. Min pojkvän från den tiden åkte till Borås först, sedan kom han vid jul till Finland och jag följde med honom till Sverige. Han sa att Algots behövde sömmerskor, men det var svårt att bestämma sig för jag hade sökt en utbildning till undersköterska i Finland och mamma och pappa ville inte att jag skulle åka. Men han var min stora kärlek… och det är han fortfarande.

Hur blev livet i Borås?

– Det har blivit bra. Det var lite svårt först, man förstod ingenting av språket, fast på jobbet var vi många från Finland. Det var också mycket hårt jobb.

LAILA PAASO

– Jag kom till Borås 28 februari 1967. Min kusin bodde redan här, det hade hon gjort under hela sin barndom, hon och hennes familj. Det var hon som frågade om jag inte ville komma hit och jobba. Jag åkte och tänkte stanna fram till sommaren, och fortsätta skolan i Finland sedan till hösten.

Som planerat återvände hon till Helsingfors. Men hon hade också mött en ung man i Borås, som var från norra Finland. Nu reste han med henne för att se hur hon bodde, och sedan ställdes hon inför ett svårt val.

– Han ville inte ta båten tillbaka till Borås utan mig, och jag visste inte hur jag skulle göra. Skolan skulle börja om en månad, så jag tänkte att jag följer med och får en månadslön från Algots och sedan till Helsingfors igen. Men – jag är fortfarande här, säger hon och skrattar.

Vad var det som hände under den månaden, som gjorde att du inte åkte tillbaka?

– Jo, jag blev kanske kär! Vi kom att jobba vid samma band, och så flyttade vi ihop och vi var gifta i nästan 50 år, så länge som han levde. Jag jobbade på Algots från 1967 till 1973 och sedan på Borås Wäfveri ända till slutet 2005, då fabriken på Ryda i Borås blev nedlagd.

Tänk om det hade blivit skolan i Finland i stället?

– Det har jag varit nyfiken på många gånger – vad hade hänt då? Det får man aldrig svar på. Jag trivs här och därför är jag kvar, och nu kan jag inte ens tänka mig något annat. Jag åker till Finland varje år, men det här är hemma. Nu har jag barn, och barnbarn och barnbarnsbarn, och de är alla i Borås.

Minoritetsspråk - särskild rätt till språk och kultur