Meny

Meny

Ur samlingen

Här presenteras några olika utvalda föremål ur Borås Museums samling.

Tennstop ur samlingen

Tenn

Tenn är ett grundämne som har använts av människan alltsedan antiken. På grund av sin mjukhet och sin glansiga yta som påminner om silver har tennet använts till prydnadsföremål men även till husgeråd som tallrikar och fat. Tenn smälter samman med andra metaller som antimon, zink, bly och vismut.

Tennstämplar I Sverige finns tenn i tre kvaliteter: Engelskt tenn eller fintenn, svenskt tenn och gement tenn. Engelskt tenn eller fintenn stämplades med två stads- och två mästarstämplar, så kallad fyrstämpel. Svenskt tenn skulle ha tre stämplar medan gement tenn skulle ha två stämplar. Ju högre tennhalt, desto fler stämplar!

1754 infördes den statliga kontrollstämpeln som är tre kronor i en fyrkantig sköld. Ibland förekommer dessutom stora, vackra stämplar på föremål av fintenn, de så kallad ros- och ängelstämplarna men dessa stämplar var inte obligatoriska. Ett enda föremål kan därför ha ros- och ängelstämpel, två mästarstämplar, två stadsstämplar, kontrollstämpel samt från år 1694 en årsbokstav som anger vilket år föremålet är tillverkat. Eftersom tenn är så mjukt och föremålen ofta är slitna kan det vara svårt att tyda stämplarna. Stadsstämpeln för Borås är naturligtvis de två ullsaxarna.

Tenngjutare i Borås Borås hade under 1700-och 1800-talen tre tenngjutare som var anslutna till skrået. Att vara ansluten till skrået var obligatoriskt, utan skråtillhörighet fick hantverkarna inte utöva sitt yrke. Allt som tillverkades för försäljning skulle kontrolleras och godkännas av skrået. Överst i hierarkin stod mästarna med en ålderman i spetsen, därunder fanns hantverkare och lärlingar. Skråväsendet infördes i Sverige under medeltiden och upphörde först 1846.

Nils Högberg blev mästare i Borås 1755. Han hade gått i lära hos en mästare i Stockholm innan han vann rätt att utöva sitt yrke i tenngjutarnas skrå i Borås, endast 25 år gammal. Nils Högberg stämplade under åren 1756-1768. Hans mästarmärke är en sköld med initialerna NHB som står på ett högt berg. Tyvärr är föremål av Nils Högberg rätt sällsynta.

Av Peter Larsson Holmin finns däremot åtskilliga föremål bevarade. 1775 fick Holmin tillstånd att slå sig ned i Borås och vann rätt att utöva sitt yrke i skrået 1778. Holmin hade gått i Skara Schola och sedan gått i lära hos en tenngjutare i Västerås. Holmin stämplade 1777-1793 i Borås, därefter flyttade han till Halmstad och fortsatte sin verksamhet där. Under sina år i Borås hann han dessutom med att vara håvbärare i kyrkan samt förstärkte även kassan med att vara gästgivare. Holmins mästarmärke är en sköld med initialerna PLH ovanför en 5-bladig ros.

Johan Zackarias Holmberg stämplade i Borås 1803-1821. Han hade gått i lära i Lidköping, blev mästare först i Göteborg 1801 men flyttade till Borås 1803. Holmberg bodde på Sandgärdsgatan och var gift med Maria Helena Vestgren. Han dog 1822. Hans mästarmärken består av två cirklar med initialerna IZ respektive HB.

Vädersholm

Om man räknar in befästa gårdar är Västergötland det området i Sverige med flest borglämningar och av dem ligger de flesta i Sjuhäradsbygden. Detta är ingen slump. Västergötland var gräns mot ett danskt Halland och ett norskt Bohuslän.Utmed Ätran och Viskan låg fyra riksborgar som uppfördes på 1200-talet: Öresten, Kindahus, Kinnaborg och Opensten. Dessutom byggdes på 1300- och 1400-talen 13 befästa stormansborgar, varav en är Torpa stenhus.

Under 1940-talet utfördes en arkeologisk utgrävning av en av dessa stormansborgar, nämligen Vädersholm. Denna anläggning låg på en ö i sjön Mogden utanför Hökerum i Södra Vings socken. Anläggningen bestod av en vallgrav. Innanför låg tre huvudbyggnader varav den ena ett borgtorn av sten. Dessutom fanns ett stort antal ekonomibyggnader och verkstäder.

Dess byggherre var den tyske riddaren Heyne Snakenborg, en av Albrecht av Mecklenburgs närmaste män. Snakenborg gifte sig rikt med Bengta Gustavsdotter Sture, enda barnet till Gustav Tunesson. Vid faderns död ärvde Bengta stora landområden som tillhört Sturesläkten.

Vid slaget i Falköping 1389 stod Snakenborg på den svenske kungen Albrechts sida. Den som vann slaget var dock drottning Margareta av Danmark-Norge.Enligt en sägen flydde Heyne till Vädersholm, men drottning Margareta ville hämnas. Det sägs att drottningen fick inta borgen med våld innan Snakenborg gav upp. Hon beslagtog borgen och dess mark och skänkte det till Gudhems kloster.

I det arkeologiska materialet finns en stor mängd vapen. Det är inte alls omöjligt att någon typ av strid har förekommit i området. Materialet visar även en del benrester från djur och husgeråd som speglar livet i borgen under 1300-talet.

Om du vill läsa mer: De Sju Häradernas Kulturhistoriska Förening, årsbok 1943, Lars-Erik Bergström Känn Sjuhäradsbygden, del 5 Medeltid.

Brudskrinet

1926 skänkte C.R Wästfelt ett skrin till museet som innehöll  "brudgrannlåt och brudstass". Skrinet är läderklätt med järnbeslag och försett med ovala handtag på sidorna. Följande står att läsa på registerkortet: Brudstass, som användes för att klä brudar och brudpigor till bröllopen. I skrinet förvarades en brudkrona samt band, blommor av fjädrar, löslockar, spännen och stenar.

" Jag minns mycket väl när min faster fröken Louise Wästfelt för 70 år sedan klädde brudar och brudpigor, och att grannlåten förvarades i skrinet. Utsocknes - utom Kölingared- kommo många för att klädas av fröken på Kölingsholm. Jag minns då brudpigorna kläddes på kvällen förut och fick sitta på natten och sova för att ej rubba all grannlåten på huvudet". Nedtecknat av C.R Wästfelt 1926.

Julgransprydnader ur samlingen

Julgran och julgranspynt

I vår tid har många gånger utegranen fått ersätta den traditionella julgranen. Från att ha varit ett förtrollat träd med levande ljus som endast var tänt några magiska stunder under juldagarna har den elektrifierade granen blivit en mysfaktor i vintermörkret. Tillsammans med elljusstakar och elslingor lyser utegranen dygnet runt från 1:a advent till långt in på nyåret.

Den allra första julgranen i Sverige fanns hos grevinnan Wrede-Sparre på Stora Lundby i Sörmland 1741. Kronprins Gustaf Adolf hade ett ljusprytt träd med frukt och konfekt på Stockholms slott 1783. Först mot slutet av 1800-talet blev granen vanlig även i enklare miljöer men ännu vid sekelskiftet 1900 var julgranen okänd i många svenska hem.

Det mesta som hängdes i granen gick att äta såsom äpplen, knäck, nötter, fikon, russin, karameller och pepparkakor. Pappersklipp av olika slag var förutom det ätliga pyntet också vanliga liksom flaggor och glaskulor. Stearinljusen var läckert röda, blå eller gula men naturligtvis också vita.

Granen skulle vara så grann som möjligt. Rosa, orange och turkosblått var vanliga färger i granen och pyntet hade ofta ingen anknytning alls till det vi förknippar med jul.

Författaren Elsie Johansson skriver i romanen Glasfåglarna om julgranen i en arbetarfamilj i 30-talets Sverige: "Nu var den klädd med sockersaker med änglabilder på, fransade konfekter, blågula flaggspel, hjärtkorgar, av papper som vi flätat i skolan och lagt hasselnötter i, några slingor glitter, och slutligen - försiktigt, försiktigt! - det finaste vi hade: två, oh så bräckliga, fåglar av glas. Ytterst på grenarna satt klämljusstakar med smala, vita ljus, och självaste kungen hade gärna fått komma, för ingen kunde ha det finare än vi!"

Föremålen på bilden är en samling änglar och tomtar av vadd och crepepapper med påklistrade bokmärkesansikten från början av 1900-talet. Till samlingen hör också ett ungt par på vinterpromenad. Båda bär hatt, hon har en muff att värma händerna i och han har en blomma i knapphålet. Kanske är det fästfolk. Någon direkt anknytning till jul har de ju inte om man bortser från vinterklädseln. Figurerna är utställda på Borås Museum under december månad. De är inte svårt att kopiera om man känner för att julpyssla. Med en bit kartong till stomme, litet fönstervadd och några bokmärken kan man få en gran från anno dazumal.

Idag är julgranen helt avdramatiserad: Ofta av plast, designad och klädd enligt årets julmodefärg som kan vara svart eller mörkblått, guld eller silver. Men inget kan ersätta en äkta barrande julgran med levande ljus fylld med nygjort och gammalt pynt från far- och morföräldrar! Eller varför inte från sommarens loppmarknader. Då kan man fynda julpynt från förr!

Lavemang, klistir, purgering

Föremålen är en miniatyrmålning och en lavemangskanna av glas. Målningen är från tidigt 1800-tal och kannan sannolikt från 1940-talet. Att skölja tarmen genom att spruta in vatten via ändtarmsöppningen var förr en vanlig metod att behandla sjukdomar. Numera utförs lavemang för att tömma tjocktarmen på innehåll vid svår förstoppning eller före en röntgenundersökning.

"På samma gång bör vi purgera honom, tömma honom och utrensa honom genom lämpliga avförings- och gallrenande medel... Om den verkliga sjukdomskällan är tjocka och grumliga vätskor eller tunga och täta dunster, som förmörkar, förskämmer och orenar de animala livsandarna, så bör han därefter taga ett bad i rent och friskt vatten tillsammans med en god mängd vassla, för att med vattnet upplösa den tjocka vätskefällningen och med vasslan uppklara de mörka dunsterna."

Detta ordinerades av en läkare i en av Molières komedier på 1600-talet. Purgera betyder att man ger ett kraftigt verkande laxermedel. Ordet kommer av latinets purus som betyder ren. Purgering och åderlåtning var "uttömmande" läkemetoder som syftade till att ta bort den sjukdomsalstrande materian ur kroppen.

En annan uttömmande behandlingsmetod var lavemanget eller klistiret. Båda orden betyder tvätta. Nutidens lavemang är enbart vatten medan klistiret var omsorgsfullt komponerat av läkaren. I en annan pjäs av Molière, Den inbillade sjuke, ordinerar den blivande läkaren följande: använd klystér sedan purgér till slut med friskt mod tappa av honom blod och hjälper det icke strax min vän gör blott detsamma om igen.

Den lilla oljemålningen från Borås Museum ligger i ett etui och ger därmed en smula hemligt intryck. Är det pornografi? Kanske var det endast utvalda som fick tillgång till bilden mer eller mindre i smyg. Just genom Molières skådespel var behandlingen med lavemang ändå något som åtminstone teaterpubliken fick tillgång till mer eller mindre live redan på 1600-talet. Lavemang ingick i den dagliga morgontoaletten. Dåliga kostvanor medförde många förstoppningar. Kanske var morgonlavemanget också en snabbantningsmetod för att lättare komma i snörlivet...

Ljusstöpning

Här presenterar vi ett helt kit med prylar som var nödvändiga när man i gamla tider skulle stöpa juljusen. Idag är levande ljus en självklar inredningsdetalj i våra hem året runt och vi köper massor med ljus. Det finns tjocka ljus och smala, långa och korta, färgade och vita, stearin eller paraffin, en veke eller flera vekar, med eller utan doft, variationerna är oändliga. Vi tänder ljusen framför allt för att de är stämningsskapande, inte för att få ljust i rummet.

Säg den fastighetsmäklare som inte använder levande ljus såväl i badrum som kök för att öka mysighetsfaktorn och locka köpare till sina objekt! I museisammanhang är stearinljus en ganska sen företeelse. Liljeholmens stearinfabrik startade sin tillverkning av stearinljus 1839. Då blev ljusen mer tillgängliga för var och en även om levande ljus var en exklusiv vara långt in på 1900-talet.

Ljusen tillverkades av talg från får och nötkreatur. Ju större gård, desto mera slaktdjur och talg till ljusstöpningen. När djuret var uppskuret tog man talgen som satt på magen och tarmarna och vid sidorna på djuret. Talgen smältes i en stor järngryta och slogs därefter upp i stora fat för att stelna. Förutom till ljusstöpning kunde talgen användas till matlagning men även till sårförband! Talgljusen var inget man använde till vardags.

Man sparade på belysningen inomhus och anpassade sina sysslor efter dagsljuset. Ljuset från spisen och brinnande trästickor fick duga i vardagslag. Men till jul skulle ljusen tändas även hos de mindre välbesuttna. Talgljusen brann ibland dåligt och formen var långt ifrån Liljeholmens perfekta stearinljus. Ljus stöptes flera gånger om året, inte enbart till jul.

Vekar av lingarn doppades i den smälta ljusmassan tills ljusen hade fått önskad tjocklek. Stöpkärlet kunde vara en kasserad smörkärna. Ljusen kunde också gjutas i formar av glas eller metall. Dessa gjutna ljus ansågs ibland finare än de stöpta eftersom de var slätare och helt raka till formen. Om ljusen skulle säljas eller skänkas till kyrkan kunde man blanda litet bivax i talgen för att få riktigt fina ljus. 1/3 vax i talgmassan gjorde att ljusen också brann längre med ett klarare, vackrare sken. Ljusen förvarades sedan i särskilda ljuslådor med lock oåtkomliga för råttorna som gärna kalasade på talgljusen.

Fortfarande är det en tradition i många familjer att stöpa ljus inför julen. Det är mycket arbete och tar lång tid men det är mödan värt. Att tända ett hemstöpt ljus är alldeles speciellt. Och i dessa tider med återvinning känns det bra att spara ljusstumpar hela året och smälta dem till nya juleljus!

Text: Kristina Landahl, Borås Museum.

Postväska BM8261

I Borås Museums samlingar finns en hel del föremål, som kan berätta spännande historier. Denna postväska kanske inte ser så märkvärdig ut, men anledningen till att jag valt den är just berättelsen.

På 1850-60- talet utfördes ett postrån vid Långholmen (Chalottendahl) i S. Vings socken i Ås härad, på väg mot Härna. Enligt registerkortet inträffade följande: "Det var en mörk kväll på hösten. Östrabo i Hällstad var postgård och dit kom posten körandes i skymningen. Sedan man hunnit sätta för andra hästar, skulle drängpojken, 18-årige Sven, köra posten till närmaste ombytesplats. Sven blev rätt förvånad när han inte fick ta de bästa hästarna utan tillsammans med en bra häst sattes en gammal slaktmärr. Sven körde ändå iväg, och när han kom till Långholms grind vid Härna var denna stängd.

Då Sven skulle gå för att öppna, sprang två karlar fram och försökte slå honom medvetslös med en påk. Sven lyckades dock komma undan och kröp under vagnen. De båda männen tog postväskorna och sprang iväg. Nu berättas att postrånet skulle ha varit avsiktligt mellan ägarna till Östrabo och en bonde från Dalum å ena sidan, och två knektar, som hette Hög och Peter Stor. Hög skulle dela sin hälft av bytet med Östrabo medan Stor skulle dela med bonden från Dalum.

Rånet hade nog aldrig blivit uppklarat, om inte följande hade hänt. Peter Stors pengar hade av någon anledning blivit våta, varför hans hustru skulle torka dem och satte därför upp ett grynsåll på taket där hon lade pengarna. En annan gumma gick förbi och fick se detta och som givetvis skvallrade. Så kom rättegången och så väl Stor som Hög fick vardera 10 års fängelse. Postväskorna hittades sedan på en vind, varav en hamnade på Borås Museum.

Påskägg ur samlingen

Påskägg

Varför äter vi så mycket ägg till påsk? Och varför firar vi påsk över huvud taget? Påsken är den äldsta och största kristna högtiden. Vi firar den till åminnelse av Jesu uppståndelse. Men påsken har också sina rötter i den judiska påskfesten som firas till minne av israeliternas uttåg ur Egypten. Påsken består egentligen av tre olika delar: fastlagen som varar under dagarna 49-47 före påsk. Fastan som är 46 dagar före påsk (40 dagar om man räknar bort söndagarna då man inte behövde fasta). Och slutligen påsken som infaller på påskdagen, den dag då Jesus uppstod.

Fastlagen och fastan har sitt ursprung från den tid vårt land var katolskt, det vill säga för 500 år sedan. Under fastlagen laddade man upp med ett överdåd av god mat, fester och lekar inför den stränga fastan då man skulle leva stilla och återhållsamt. Kött och ägg var naturligtvis förbjudet under fastan. Fastan inleddes på askonsdagen, dagen efter fettisdagen. Sista veckan i fastan kallas stilla veckan eller dymmelveckan och inleds med palmsöndagen. Från och med dymmelonsdag till lördag, det vill säga påskafton, var den strängaste tiden av fastan. Då fick i stort sett inget arbete utföras utan man skulle hålla sig helt stilla.

På skärtorsdagen höll Jesus påskmåltiden för sina lärljungar och instiftade nattvarden. Skärtorsdagen firas egentligen för att minnas denna måltid. Men skärtorsdagsnatten var också häxornas natt. I samband med att Judas förrådde Jesus släpptes enligt folktron alla onda makter fria och påskkärringarna gav sig iväg till Blåkulla. För att skydda sig mot påskkärringarna tände man eldar och sköt med smällare.

Långfredagen är den stora sorgens dag, dagen för Jesu korsfästelse. Det var inte så länge sedan som allt var stängt denna dag: Affärer, biografer och restauranger. Det flaggades på halv stång, man klädde sig i svart och lekar var förbjudna. Det är egentligen först på påskaftonsnatten det roliga börjar. Då är Jesus uppstånden och den långa fastan är slut.

När fastan var slut blev det tillåtet att äta kött och ägg igen. Hönsen hade börjat värpa efter vinteruppehållet och det fanns gott om färska ägg. Färska ägg gavs ofta bort som gåva i påsktid. De målades och dekorerades med hjälp av bland annat. lökskal och björklöv och ibland med fint gjorda ristningar. I slutet av 1800-talet gjordes de första äggen av papp avsedda för påskgodis.

Månadens föremål från Borås Museum är två stora ägg som båda har varit så kallade fästmögåvor. Det ena ägget är ett stort chokladägg med sidenband och tygblommor. 1919 gav fröken Susanne Kristina Svensson ägget som fästmögåva till sin fästman och blivande man John Johansson. Susanne Svensson var uppvuxen i Finnekumla men började arbeta som husa i 18-årsåldern hos direktör Wennander i Dalsjöfors. Ägget är inköpt på Molanders konditori i Borås. Ägget skänktes 2001 till Borås Museum av Susanne Svenssons dotter Britt Sehlin och hennes man Tore.

Det andra ägget är ett praktfullt ägg klätt med benvitt siden med fyrklöver i grön sammet. 1910 fick Lilly Werner i Uddevalla ägget, som var fyllt med 1 kilo konfekt, av Hilding Johansson, en beundrare. Lilly var då 16 år. Den storslagna gåvan hjälpte inte. Lilly valde en annan man att gifta sig med. Ägget skänktes till Borås Museum 1946 av döttrarna till Lilly Werner, Ingrid Wahlström och Kerstin Teiler, född Wahlström.

Rökelsekar

I Borås Museums samling finns ett rökelsekar från den medeltida kyrkan i Kölingared. Kärlet är gjutet i brons med en halvrund skål med låg fot och ett genombrutet lock med akantusblad. Översta delen av locket är utformat som en litet torn som ska associera till "Det himmelska Jerusalem". Rökelsekaret kan dateras till 1200-talet.

När den gamla medeltida kyrkan i Kölingared revs 1850 såldes det som fanns kvar av kyrkans gamla värdeföremål. Ett medeltida föremål hade vid denna tid inte särskilt hög status utan kunde säljas till högstbjudande. Kammarherre Carl Rikard Wästfelt på Kölingsholm köpte rökelsekaret för en billig peng och sålde det sedan vidare till Borås Museum för 50 kronor 1908. Carl C:son Wästfelt var en av initiativtagarna till bildandet av De sju häradernas kulturhistoriska förening och blev föreningens vice ordförande vid bildandet 1904.

Rökelse mot onda andar och oönskad odör

För den som besökt en katolsk mässa är rökelsekar ett välbekant föremål. När prästen sätter karet i rörelse under mässan ökar förbränningen av rökelsen och vit, doftande rök sprids i kyrkorummet. I vårt land användes rökelse flitigt under den katolska tiden. Rökelse är hartsämnen från träd och andra växtämnen. Röken var en symbol för bönen som steg upp mot himlen men röken ansågs också vara ett renande medel som skyddade mot de onda andarna. Kanske hjälpte röken även till att hålla kyrkobesökarna vakna under långa och för folket obegripliga predikningar på latin. Doften av rökelse var också ett sätt att hålla odören av smuts och fukt borta i de oeldade, iskalla kyrkorna.

De flesta rökelsekaren är gjorda av brons men det förekom även kärl av guld och silver. Enligt heliga Birgittas ordensstadga skulle varje altaruppsättning ha tre rökelsekar. De medeltida kyrkorna hade alltid flera altaren vilket gjorde att rökelsekaren blev många. Rökelsekar av brons har också bevarats i stort antal från de nordiska medeltida kyrkorna fram till våra dagar. Däremot är rökelsekaren av ädlare metaller borta.

Vid reformationen i vårt land vid 1500-talets början då vi lämnade den katolska läran och påven i Rom och övergick till den lutherska tron, övergav vi naturligtvis också den katolska kyrkans symboler. Kyrkorummet rensades från allt som påminde om den katolska liturgin. Stora helgonfigurer från medeltida altaren släpades upp på kyrkvindar och Gustav Vasa länsade kyrkorna på guld- och silverföremål som smältes ned för att fylla den kungliga skattkammaren. Klostren stängdes och tömdes på sina skatter och stora jordegendomar drogs in till kronan.

Dessa medeltida skatter som överlevt såväl religionsskiften som kunglig rovdrift är idag ovärderliga vittnesbörd om tidigare generationers liv och leverne. På grund av bland annat eldsjälarna vid 1900-talets början som hade förstånd att ta till vara alla dessa föremål har vi idag oersättliga skatter på våra museer. Skatter som är vårt gemensamma kulturarv.

Snusdosa

Snusdosor för nässnus lanserades i Frankrike på 1600-talet. Såväl damer som herrar i de högre samhällsskikten använde nässnus. Snusdosorna gjordes till dyrbara konstföremål i guld, silver, pärlemor och emalj. Dosorna var ofta prydda med miniatyrporträtt, kärlekspar, kungar och kejsare, fältslag och riddare.

Ibland hade dosorna ett romantiskt motiv med ett kärlekspar på utsidan av locket. Öppnade man sedan locket på dosan hittade man något helt annat: Pornografiska bilder med män och kvinnor långt ifrån de kyska motiv som prydde utsidan av dosans lock. I Sverige började snusdosor för nässnus tillverkas i början av 1700-talet. Främst var det guld- och silverdosor efter franska förebilder. Omkring 1800 ersattes nässnuset av munsnus. Då blev det inte längre en vana uteslutande för överklassen att snusa, utan snusningen spred sig till de bredare folklagren. Då förlorade också snusdosan sin status och gjordes större och enklare.

Den lilla dosan från Borås Museum är inte av det exklusivare slaget. Dosan inköptes till museet 1910. Materialet är papier-maché och på utsidan av locket sitter en målad bild fullt synlig. I det ganska sparsamt möblerade rummet sitter en man och två kvinnor på enkla sittmöbler. Kvinnorna tycks vara vana vid att ta hand om "bättre" herrar. Den ena kvinnan serverar mannen något att dricka medan den andra mera handgripligen utför sexuella tjänster. De agerande är fullt påklädda men kvinnornas klänningar är djupt urringade. Man får känslan av att det är en bordellinteriör som skildras.

Av kläderna på personerna att döma är dosan från början av 1800-talet. Så att tro att pornografiska bilder och gruppsex skulle vara en utmärkande företeelse från vår egen tid är fel.

Snärsboskatten

Skatter har alltid fascinerat människor. Tänk att plötsligt bli rik! Bland sagor och sägner berättas om skatter som vaktas av vålnader, drakar och troll. Även i filmens värld är temat populärt. Se bara på "Jakten på den försvunna skatten" eller "Pirates of the Caribbean". Det finns dock personer som hittar riktiga skatter. Då är det oftast frågan om forntida gravfynd eller offergåvor, tjuvgömmor eller föremål som någon grävt ned vid orostid.

Troligen var det en tjuvgömma som en bonde i Snärsbo stötte på när han plöjde en åker. Snärsbo ligger i Sexdrega socken, Kinds härad, en bit från Svenljunga. Fyndet bestod av 7 mässingsfat, en ljusstaksfot och 6 tenndiskar. På en av diskarna finns ett adelsvapen samt initialer, vilket visar att föremålen en gång tillhört Peder Kijhl.

Severin Kijhl kom från Holstein och blev hövitsman 1523 i Gustav Vasas krig mot Halland. Som belöning fick han Kinds härad i förläning. Severin ägde även flera stora gårdar, en av dem var Apelnäs i Roasjö, väster om Sexdrega. Vid hans död 1553 gick arvet till äldste sonen Peder. Han kom att tillhöra de adelsmän som var med och förseglade Gustav Vasas testamente. Peder Kijhl var överste i bland annat Småland och på Gullbergs fästning. Han begravdes i Sexdrega kyrka 1588. Det var alltså denne Peder Kijhl som ägde föremålen. Faten är dock betydligt äldre vilket tyder på att det är frågan om arvegods.

Bland mässingsfaten finns fyra med vacker dekor. Det äldsta, från sent 1400-tal, visar Sankt Göran och draken. Sankt Göran är ridande och dödar draken med en lans. Vid sidan knästår en prinsessa. Ett något yngre fat visar två spejare, Josuah och Kaleb, vid återfärden från Kanans land. På en stång bär de skäggiga männen en vindruvsklase. Från ungefär samma tid är fatet med en pelikan. Pelikanen hackar sig i bröstet med sin näbb för att blodet ska droppa ned i gapet på de tre ungarna som fortfarande är kvar i sina ägg. Detta ansågs symbolisera självuppoffring. Det fjärde fatet visar en virvelrosett och är ifrån tidigt 1500-tal.

I fyndet ingår även sex stycken tenndiskar. Disk betyder rund platta och användes som tallrik redan på 1000-talet. De var oftast av trä. Under senmedeltiden blev det vanligt med en uppsättning på cirka sex stycken tenndiskar i de förmögna hemmen. Det är på en av dessa diskar man finner Peder Kijhls adelsvapen.

Om du vill läsa mer: Från Borås och de sju häraderna, årsböcker 1960 och 1961. Nils G. Wollin.

Sängvärmare

Långt innan fjärrvärme, bergvärme och värmepump gjorde inomhustemperaturen behaglig även vintertid, var den sk sängvärmaren en god kamrat som gjorde bädden varm och välkomnande under den kalla årstiden. Tjänstefolket placerade sängvärmaren under sängtäcket och mellan lakanen om det fanns sådana. Sängvärmaren hade fyllts med het sand eller småsten som försiktigt värmts över elden i en särskild panna och sedan hällts över i sängvärmaren.

Sängvärmare tillverkades av en sk mässingslagare. Denne sysslade med mässing i plåtform till skillnad från hantverkarna som gjöt sina produkter, till exempel klockgjutare, grytgjutare och gelbgjutare. Vid flera svenska bruk har det tillverkats sängvärmare, däribland Skultuna bruk. Många sängvärmare har också importerats från Belgien, Holland och Tyskland.

Sängvärmaren från Borås Museum köptes in 1905 från antikhandlaren L.G. Börjesson för 12,50 kronor. Enligt föremålskatalogen köpte han uteslutande antikviteter i Boråstrakten. Från att ha varit en nödvändig tingest mot kalla och fuktiga sängkläder hade sängvärmaren 1905 blivit ett exklusivt föremål för en antikhandlare.

Sängvärmare var vanliga i välbärgade hem på 1600- och 1700-talen även om det fanns "eldpannor" redan på 1500-talet. Vid 1800-talets början övergav man sängvärmaren till förmån för varmvattenflaskor av tenn som efter engelsk förebild då blev vanliga även hos oss. Under 1800-talet hade också uppvärmningen av våra bostäder blivit med effektiv med en kakelugn i varje rum så den praktfulla sängvärmaren blev överflödig.

När vinterkylan ännu håller greppet om oss är det inte utan att man skulle tänka sig en sängvärmare. Kanske något att ta upp i nyproduktion? Det verkar inte precis som om vi går mot ljusare tider med tanke på miljöhot, olja som håller på att ta slut och maten som inte kommer att räcka till den växande befolkningen på vår jord. Då kunde man ju åtminstone få ha det litet varmt och gott i sängen.

Borås Museum-logotyp

p

Kontakt

Senast ändrad: 2017-08-01 10.39

Ändrad av:

Dela sidan: Ur samlingen

g q n C

p

Kontakt